...

Första gången jag medvetet skadade mig själv som jag minns var i ettan,detta kanske kommer göra många väldigt upprörda,den risken tar jag..jag vill absolut inte hesta någon till att skada sig själv,mitt syfte är att försöka ge en bild,en förklaring till hur allt kan ha börjat..
Jag ska försöka förklara hur man som människa kan skada sig själv,smärtans kraft och blodets befrielse,detta är min alldeles egna ocensurerade berättelse!!
Jag hade en barndom som innehöll både ljus och mörker,var med om mycket som jag inte vill min ovänn ens,detta satte sina spår och sveket som gjorde att jag förlorade tilliten för mänskligheten..
Så kom gymnasie tiden,under sommaren i ettan sa jag faktiskt att jag var lycklig för att allt skulle rasa snabbare än snabbast..Ena sekunden var jag lycklig,nästa ville jag bara dö,så snabbt gick det men vad som hände förblir min hemlighet,mycket kan jag berätta men inte detta,det får jag inte,kan inte,allt blev svart,så svart..Jag trodde hela tiden jag var längst ner,ändå fortsatte jag att rasa..Jag var allvarligt deprimerad!
Händelsen som fick mig att allvarligt fundera på att avsäga mig livet..det var den 13 September,under den här tiden skrev jag dagbok,har dem kvar men aldrig vågat öppna dem,rädd för all smärta som finns där i ordens magi..Jag försvann,drog mig undan i skolan,hade inga kompisar,skulle jag prata med någon om nåt vardagligt så föredrog jag lärarna,vi tyckte om varandra,de borde ha sett,ögonen som det aldrig var liv i,leendet som aldrig var äkta men jag lärde mig,lärde mig att spela,rollen var given,flickan som är mogen och alltid go och glad med toppbetyg..Men inom mig var det totalt kaos och i takt med att jag föll förlorade jag självförtroendet alldeles,självhatet var nästan lika stort som smärtan,respekten för livet försvann alldeles,det fanns inte något ljus,allt bara värkte,jag ville dö..
Nu med saken ur lite perspektiv inser jag att jag måste haft världens ångest dygnet runt..
Dödslängtan var stor och jag planerade flera självmord även om jag nog inom mig visste att jag inte skulle våga driva genom dem till fullo,jag vet inte hur många avskedsbrev jag formulerat,trots detta kom nog aldrig tanken för mig att skada mig själv till fullo..den höst dagen då jag kände mig totalt borta,hemma i lägenheten hos mamma,på kanten till tvättstället i badrummet hade mamma ställt ett glas som hade ramlat ner och gått sönder,nu visste jag sedan ett tag om att det fanns självskadebeteende,jag minns att jag tog upp glasbitarna i djup respekt och testade försiktigt mot fingertoppana hur vassa de var,hittade den vassaste och tvekade inte,högg och drog till mot vänster arm och det öppnade sig och det droppade ut lite blod,har nog aldrig någonsin kännt mig så avslappnad som när jag lyckats skada mig själv och tittat på blodet..drog lite här och var,lösare men ändå så det blev märken,jag hade kommit på hur man befriade sig från smärtan och hur man kunde ta livet av sig!
Jag insåg att det inte var så svårt,jag sparade alla bitar som skulle gå att använda och jag fortsatte med detta,jag var nyfiken på rakblad men någonstans sa det stopp,rädslan för att få för stora synliga ärr tog över,då kunde ju någon märka det men någon gång runt den kommande julen testade jag och insåg vilket effektivt vapen jag precis funnit,varför hade jag inte använt detta förr,det var ju så mycket lättare,effekten var bättre,det blev mer blod..Sista gången jag skar mig,vänster underarm 6 skärsår efter att det utbrutet krig här hemma,jag var så desperat att jag satt med uppkavlade ärmar i skolan för att min naturlärare skulle se och fatta!
Hur kan man göra detta mot sig själv,hjälper det verkligen..ja,det gör det,det står jag för..kanske inte långsiktigt men för stunden och det är ofta tillräckligt,alldeles nog!
Jag hade ingen respekt för något,jag förstår inte hur jag kunde överleva utan att skära i början,för allt blir så mycket värre när man inte släpper ut det men jag önskar att jag hade gjort det på sätt och vis,smärtan hade blivit lite om än lite så mindre,kanske hade någon sett och uppmärksammat det hela och jag fått hjälp i tid!
De flesta tycker det är fegt att begå självmord och jag förstår resonemanget men håller nog inte riktigt med för även om man är totalt nere så krävs det mod att verkligen göra det,samtidigt som det krävs enorma mängder mod att fortsätta leva,det är inte lätt,kroppen är i uppror,huvudet bultar,hela kroppen bultar,smärtan är så total att den tar över dig alldeles,ångesten kväver dig,du tror på fullt allvar att du ska gå sönder vilken sekund som helst,det kryper under huden på dig,du håller på att dö,du kan knappt andas,du kan inte tänka klart och förlorar kontakten med verkligheten..rakbladet blixtrar till och med det varma blodet får du kanske bara en sekunds befrielse men det är ingen tvekan om saken..du är alldeles nöjd!!




..vill bara tillägga att idag mår jag bra,tack vare mina nära och kära som till slut försod
att allt inte stod rätt till,så med rätt hjälp och med mycket Kärlek så löste det sig!!