Sentimentala Linda..

..det är jag det,bölar för minsta lilla sak som går snett och speciellt nu den sista tiden,fast egentligen så tycker jag att jag har rätt till att vara "sentimentala Linda" för inget i mitt liv går som det ska nu,eller inte riktigt allt men mycket och precis vad det är kan jag inte ta upp här för er alla..
..men kan säga så mycket som att det gäller framtiden,nästan allt det jobbiga hör till framtiden,ovissheten om allt,hur kommer den se ut om 1 år,kommer vi ha eller vara på väg att få det vi strävat efter så länge!

Men den största funderingen är om Du som betyder så mycket för mig kommer att finnas kvar,önskar innerligt att du gör det och att vi kan prata med varandra som förr i tiden,jag saknar att se dig skratta och skämta om allt och ingenting!
Du,som funnits hos mig sen var var lill liten,du som varit den personen i mitt liv som egentligen tillhörde någon annan men eftersom han inte fanns i närheten så tog du på dig den rollen och det är jag så glad för!
Vi har bråkat och haft delade meningar om massor genom åren men jag har aldrig slutat älska dig ska du veta,är så glad för att du finns!
Ibland vill jag ringa dig och tala om något jag varit med om eller bara höra hur du har det och hur din dag sett ut,många gånger vill jag bara höra din röst!
Nu har det gått 2 år sedan vi pratade sist och det känns så hemskt för jag vet inte varför,varför vill du inte prata med mig,är jag så hemsk,är jag så hopplös och oönskad som jag känner mig?!
Är rädd att det kommer vara för sent den dagen jag tar mod till mig att våga fråga vad det var som hände mellan oss,varför vi helt plötsligt inte pratade längre!!

Jag har massor av frågor och funderingar kring allt det här som hänt men igår så försvann alla de frågorna och ersattes med rädsla,rädsla att mista dig utan att ha talat om för dig att "Jag Älskar Dig" fast det tror jag du vet att jag gör..
Jag vill säga förlåt för allt även fast jag inte förstår vad jag har att be om förlåtelse för,jag vill "sluta fred" vill inte att du ska försvinna när allt är upp och ner på det här viset!!

I körde in mig till stan igår i full fart,jag var rädd,ledsen SKRÄCKSLAGEN allt har gått så fort,ena dagen var du frisk,andra dagen fick du en diagnos som fick oss alla att brista ut i gråt,mamma var knäckt,hon var så fruktansvärt ledsen så det finns inte,det var så hemskt att se mamma så ledsen och det finns inget man kan göra för att få det att kännas lite lättare,inte mer än att finnas där för henne,vilket också är jätte svårt när man själv är helt förstörd,svårt att vara stark för någon annan då man själv bara vill försvinna för att slippa handskas med all smärta..men jag ska försöka vara stark ialf.jag ska göra mitt bästa!!


Så till er alla där ute,ta hand om er,ta hand om varandra!!